INTERMEZZOKÖRENS HISTORIK av Ove Andersson
Med hjärnan dränkt i mjölksyra efter dagens värv släpar man sig till kyrkan norr om stan för att två timmar senare komma hem nyrenoverad och harmonisk. Så här har det pågått i tio år, vecka efter vecka, höst, vinter och vår. Vad är då detta andliga bad som minst 200 personer provat på genom åren?
Svaret är: Intermezzokören - kören som fyllt kyrka efter kyrka, uppträtt med kända artister och som rest ut i världen och visat att Åland vill vara med och konkurrera som gospelns Mecka.
En kör föds...
Tänk er 1990: en energisk kantor som liksom brinner av entusiasm för musiken, och då kanske inte i första hand psalmsången under högmässan på söndagar, utan för den lite modernare musiken, som på den här tiden inte är så känd i sakrala kretsar på Åland. I hans församling, kantorns alltså, finns en ungdomskör och inom Ålands musikinstitut finns en annan kör. Den stackars kantorn springer och vevar mellan de två körerna tills han en dag (av ren andfåddhet) får en snilleblixt: "Tänk om jag slår ihop dom här två körerna och gör en enda kör, då borde jag få både kvalitet och bredd och framför allt mera tid i och med att det blir bara en kör..." tänker han ungefär.
Sagt och gjort, så gör den unge kantorn, blott dryga 30 år på den tiden. I september 1990 har den nya kören sin första övning. Stämningen efteråt kan knappast beskrivas bättre än av körmedlemmen Carola Sjöblom i tidningen Resonans 3/1992: "...alla var eniga: Åh, vilken känsla, vilken spirit, och det var ju ännu bara första övningen"
Intermezzokören är inte bara född utan har redan utvecklats till en välmående gospelbaby. I det här fallet får den helige ande agera modern eftersom pappan heter Guy Karlsson.
"Dom läser noter" Intermezzokören (intermezzo betyder oväntad händelse, mellanspel) brinner av energi och entusiasm och vill göra elddopet så fort som möjligt.
Redan på FN-dagen den 24 oktober 1990 har man konsert tillsammans med Mariehamns ungdomsorkester till förmån för Rumäniens barn. Plats: S:t Görans kyrka i Mariehamn. På repertoaren står givetvis gospel men även musik ur "Abba-farbrödernas" musikal Chess. Inför konserten beskriver Nya Åland kören som ett "Ungt svänggäng" med 54 "tonårsröster", vilket säkert gläder en del eftersom de äldsta medlemmarna i kören är en bra bit över 30.
Åtminstone är Guy Karlsson lyrisk:
- Det här är det roligaste jag varit med om i hela mitt liv, kommenterar han och beskrivs som den "yngsta kantorn i stan".
Guy är också imponerad över kören: - De flesta läser direkt från noter!!
Solisten Elisabeth Ekman - som legat etta på Svensktoppen men som aldrig sjungit i kör förut - tar med sin mörka altstämma Nya Ålands reporter med storm: "Skinnet knottrar sig av välbehag när EE kommer loss i "Glorify the Lord" och "Shine on me".
Historisk kollekt
Konserten då undrar ni kanske? Jodå, den blir inte bara en succé utan inbringar också den största enskilda kollekten någonsin i Mariehamns församlings historia: 7.178,50 mark! Tur att det är högt till tak, i annat fall hade de 430 personerna inte fått plats i kyrkan. Låten "Freedom is coming" får en given plats i allas hjärtan efter den här konserten. Efteråt avslöjar Guy Karlsson för Ålandstidningen: - Vi planerar att åka till Ungern i vår och ge konserter både i Budapest och i Mariehamns vänortsförsamling Aszod. Nu är alltså tåget i rullning på allvar och det är bara att "köra på".
Den efterföljande nyårskonserten, där kollekten går till Etiopiens barn inbringar inte lika mycket (2.176 mk) men väl lovord i lokalpressen, eller vad sägs om "Sång på proffsnivå med ung åländsk kör" och S:t Görans kyrka "fullsmockad"(Nya Åland). Kören kompas nu för första gången av en grupp bestående av Jan Hellberg (piano), Andreas Fliflet (bas), Jampa Jansson (gitarr) och Peter "Chester" Karlsson (trummor).
Elisabeth Ekman, Randolph Reymers får lovord, liksom övriga solister. Efter konserten släpps ännu en "bomb":
Intermezzokören ska under våren göra en konsert med "TV-kändisen" Cyndee Peters!
Kantor Karlsson hade i smyg fått kontakt med Mrs Peters och avslöjar här för första gången hur det gick till: - Jag hade hört att hon var bra och ringde upp henne. Och hon tackade ja.
Mötet med "Mama"...
Det här är inledningen på ett långt och fruktbart samarbete mellan kören och "Sindy", som hon kallas av åländska tungor. Inte undra på att Mrs Peters lägger ned extra stor energi på uttalet av de svartas gospeltexter när hon anländer till Åland i april 1991 för att ha workshop med kören.
Hon, Cyndee, äääälskar tenorer och kan inte läsa en not. Följaktligen får körmedlemmarna endast text som ska läras in utantill. Cyndee sjunger sedan stämmorna och kören apar efter. Det handlar om feeling, känsla... Oj, vad det svänger! Med händerna fria kan kören för första gången, åtminstone försöka, klappa baktakt i sångerna. Trots att det är knappt om tid (en helg) är det bäddat för en höjdarkonsert i S:t Görans kyrka den 21 april. Och det blir ju inte sämre av att Gösta Nilsson (pappa till pop & soul-artisten Lisa Nilsson) ska kompa på piano. Publiken är som tokig och det blir utsålt direkt! "Mama Cyndee fixar succé", dundrar Nya Åland ut efter konserten. - En homogen kör med bra klang och ungarna fattar snabbt. Man kan knappt tro att de hållit på bara sex månader, sammanfattar Cyndee, som från och med nu rätt och slätt vill bli kallad "Mama".
"Mama" känner att hon inte vill släppa taget om sina nya barn och bestämmer sig för att komma med på turnén till Ungern.
Ungernturnén 31.7-10.8 1991
Avstampet inför resan till Ungern blir en svettig helg på Lemböte lägergård. Sp(i)riten flödar när drygt 60 personer, inklusive musiker, kläms in i två turnébussar i Kapellskär för att styra kosan mot Österland. Få kan fatta det, men det är sant: detta händer mindre än ett år efter att kören sjöng tillsammans för första gången! Den unga körmedlemmen Emilie Hage har stora förväntningar på resan till Ungern: - Det lär finnas samma varuutbud i affärerna som i västvärlden. Men standarden på hus och lägenheter lär vara dålig. (NÅ juli 1991)
Resan ned tar tre dagar och går bland annat via Tyskland, där det blir övernattning vid ökända Reeperbahn i Hamburg. Väl framme i Aszod, 30 km nordost om Budapest, får kören ett "översvallande" mottagande av ortsbefolkningen. "Lite si och så var det väl med kommunicerandet, men med kroppsspråk, ordböcker och lite fantasi gick det bra. Gästfriheten var det inget fel på!!", förkunnas det i Intermezzos klippbok.
Konserterna i Aszods evangeliska tempel och "Gorkij-fasori" evangeliska tempel i Budapest blir mycket uppskattade.
"Alla måste simma..."
På fritiden finns plats för en hel del bus. Bland annat kastas kantor Karlsson i hotellets simbassäng med kläderna på med förevändningen att "alla måste simma".
Sista kvällen i Budapest bjuder Andreas Fliflet (åter) på sågkonsert, vilket väcker en spontan längtan efter att få komma hem till tystheten.
På färjan hem ingår kantorn en deal med kaptenen: fyra sånger mot mat och dricka för hela kören. Ingen behöver diska.
Väl hemma på Åland avslutas Ungern-turnén med en mycket uppskattad konsert i S:t Görans kyrka. Och så var det dags för nästa bomb: "Mama" Cyndee avslöjar att hon gärna vill ha med Intermezzokören i en internationell TV-sänd gala från Stockholms konserthus. Och som om det inte var nog med det: hon vill gärna ta med kören på en resa till hennes barndomstrakter i North Carolina, USA. Tyvärr, detonerar aldrig den här bomben.
Året1991 avslutas med julkonsert, sång vid landshövdingens nyårsmottagning och så en nyårskonsert i Jomala kyrka.
"Ålands bästa kör"
Efter det smått hysteriska inledningsåret behöver kören fastare former (åsyftar inte medlemmarna). I mars 1992 tillsätts den första styrelsen med Lasse Fredrikson som ordförande. Samtidigt utses "stämfiskaler" som ska hålla ordning på stämmorna.
Notarkiv-ansvarige Harriet Brunila tröttnar på oredan och försöker i ett informationsblad få körmedlemmarna att fatta takten. Det är ord och inga visor. Våren innehåller övningshelg på Lemböte och en alternativ vårkonsert på Lantmannaskolan. Med lustig utstyrsel, barnsolo, trombon och Ulf Wemans mellansnack gör kören ännu en succé.
Framträdandet lovordas med rubriken "Vi hörde Ålands bästa kör" (Åland 11.5.92). Recensionen är skriven av självaste Tom Björkman, då känd som tandläkaren med operastämman, numera också känd som framgångsrik dirigent för Mariehamnskvartetten. Innan sommaruppehållet deltar kören också i Musikinstitutets vårkonsert och ger därefter två egna konserter i Finströms respektive Vårdö kyrka. Det hela avslutas med en brakfest på Harriet "Haje" Brunilas föräldrarnas sommarställe i Vårdö, en stuga med utedass men finns det hjärterum så finns det...
Detaljer från körens välfrekventerade fester tillhör historien, inte historiken...
Uppträder på nattklubb...
Samarbetet med "Mama" Peters återupptas i augusti 1992 med en konsert på dåvarande nattklubben "Medley". Cyndee vill också göra en konsert med kören i Stockholm i mitten av november. Planerna på en resa till USA har lagts på is. Istället hägrar nu en turné till Skottland, England och Wales sommaren 1993. Kören raggar nu för första gången nya sångare: altar, tenorer och basar. - Det är många av ungdomarna som flyttar och vi behöver fylla på för att hålla nivån, förklarar Lasse Fredrikson för Nya Åland.
Konserthelgen på Medley, totalt tre kvällar, annonseras ut som "Musikfyrverkeri utan like" med musiker från bland annat USA. Förutom gospel utlovas även funk och soul. Åländska solister är Elisabeth Ekman, Tosse Jansson och Randolph Reymers. Halvålänningen Andreas Fliflet har enkom för detta importerat sitt projektband från Norge: "Ålands Funk & Tapet"
Laddningen inför konserterna sker på Lemböte lägergård. Ett 50-tal sångare deltar. Tyvärr hittade undertecknad inga recensioner från konserterna men enligt uppgift infriades löftena. I september samma år deltar Intermezzo i Kulturfestivalen. Nya Åland tycker: "Mycket glädje, mycket volym".
Tommy Körberg
Gör TV-inspelning...
I oktober 1992 gör Intermezzo sin första konsert i Matteuskyrkan i Stockholm. Det blir en helt hyfsad konsert (ganska få i publiken) trots att den virtuose gospelpianisten Daniel Stenbäcks hamrande, ställvis mycket synkoperade ackompanjemang gör den takttrogna åländska sångarna något förskräckta.
I samma veva gör Finlands TV en inspelning med kören under rubriken "Kvinten gästar Intermezzokören" Plats: Margaretagården i Västernäs, Mariehamn.
Det blir några av de säkra korten på repertoaren varefter Intermezzos första "plantskola" för blivande kvinnliga medlemmar hänger på.
Programmet visas i november och ingår i TV:s satsning "Soundträffen", vilket ju är ett ganska träffande namn på ett finlandssvenskt program.
I samband med konserten i Lemlands kyrka den 11 november visas körens nya logotyp upp för första gången. Ursnygg! Den nya "logon" är också symbolen för att satsningen på Englandsturnén har startat.
"Får vara barn själv...."
Den 30 november gör Ålandstidningen ett gulligt reportage med körens "maestro".
"Kantor Guy Karlsson i Mariehamns församling stortrivs med att få vara musiker i livets alla skeenden: dop, Klapp och Klang, barnkör, pensionärsmusik och jordfästningar.
- Med barnen får jag vara mig själv. Det är underbart, förklarar kantor Karlsson.
Kören deltar i Luciafirandet i Stadshuset och under julhelgen blir det konsert i S:t Görans och Hammarlands kyrka (alltid fullsatt). Speciellt minnesvärt från konserterna är Andreas Fliflets arrangemang av "Härlig är jorden".
Traditionsenligt (fast vi inte nämnt det tidigare) sjungs det också på långvårdsenheten Gullåsen, varifrån denna lilla episod är hämtad:
De två gubbarna sitter och lyssnar förstrött på kören. När låten är slut pekar den ene mot taket och säger till den andre: "Nog sku dom kun ta och byt den där lampan dänna oppe......."
Guy gör USA-turné...
I januari 1993 besöker en dubbelkvartett ur Intermezzo tillsammans med över 80 andra åländska sångare Jakobstad och Pedersöre sång- och musikförbund. I februari sticker kantor Karlsson över till USA för att tillsammans med Andreas Fliflet förkunna nordiska toner under en turné.
Herrarna besöker Boston, New York, Washington, Charleston och New Orleans.Väl hemma igen fortsätter Karlsson och kören förberedelserna för Englandsturnén. Att resa kostar och kören konserterar extra mycket för att samla ihop till resan; i maj avverkas Sunds och Föglö kyrka och på självstyrelsedagen den 9 juni S:t Görans kyrka. Kören har nu bytt namn till det mer internationellt gångbara The Intermezzo Choir.
För att komma i stämning inför turnén bjuder pojkarna den 23 juli flickorna på fest eller som det står på ett anslag: "Pojkar lockar FLICKOR med sång". Bland annat utlovas skönsång av kastratkören Non Balls. Det var inte bara från hjärtan det föll stenar den kvällen...
Det brittiska äventyret...
Tidigt på morgonen den 31 juli 1993: Bussen är packad, men än så länge inte medlemmarna. Kören är på väg mot i turordning, eller "tourordning", som det kanske bör heta: Skottland, England och Wales. Alla utom Ove Andersson som åker "First Class" flyg!! Han har accepterat en mutresa av en enträgen arrangör som kräver att Anderssons jazzband ska spela kvällen efter att turnétåget gett sig i väg.
Som "straff" får han, efter att ha bytt flyg i London, sitta bredvid en mycket rödlätt skotte i kilt som luktar minst sagt vilt. Mannen i kjol låter sig väl smaka av flyglunchen: vetebulle, fullproppad med smör, gulaktig grädde och sylt, som sköljs ned med något té-luktande. Av avsmak för denna groteska röra med té dricker Andersson sånt som serveras brevé...Olé!
Innan det här händer har kören tagit sig med färja över Nordsjön till Newcastle och vidare med buss till Edinburgh - en ljuvlig stad som med sina slott och andra monumentala byggnader tar en rakt in i medeltiden. Hotellet är det heller inget fel på, förutom att vissa rum vetter rakt mot stadens djurpark, vars attraktion heter sjölejon! "Oink, oink, oink" låter det morgon, middag och kväll.
Djurlätet blir snabbt ett "klappande" inslag i kören varje gång nämnde Andersson framför sitt solo under konserterna. Med anledning därav ber han att här och nu få framföra ett säl(l)samt "muu" till alla KO-rister.
En (m)enig andedräkt...
Då kören anländer till Edinburgh visas man runt av ålänningen Ulrika Mansnerus-Watson, gift med skotte. Nästa dag är det dags för det första uppträdandet - en lunchkonsert i The Parrish Church of S:t Andrews & S:t George, som ligger mitt inne i smeten, alltså stan. Att tala om fullsatt vore en mycket stor överdrift, men konserten går hyfsat och publiken applåderar extra åt de få inövade inhemska numren.
Den 3 augusti fortsätter "touren" mot Inverness. På vägen stannar kören och gör några spontana nummer för Finström-Geta församlings kyrkoherde Michael Urchs mamma. Den gemensamma andedräkten skvallrar om ett visst intresse för Skottlands nationaldryck. Destilleriet vi besöker är inte vilket som helst utan Skottlands minsta: The Edradour. Mycket intressant, även om smakproven som bjuds är snålt tilltagna och de dyrbara buteljerna som säljs gör skäl för epitetet.
Den efterföljande konserten i Inverness blir en höjdare, vilket också den fortsatta bussresan mot nästa mål blir: Spean Bridge, "which never is falling down". Körens ständige busschaufför, Göran Sundqvist, erkänner: - Jag har aldrig varit med om att bussen gungat så någon gång. Det var antagligen därför så många, efter hand, tuppade av...zzzzz...Tack Göran, för att du har gjort alla våra resor tillsammans så lyckade. Utan dig hade vi inte...nått målet!?
En jättestor konsertsal...
På vägen mot "bron" (Spean Bridge) passerar vi den mytomspunna sjön Loch Ness, känd/ökänd för att hysa sjöodjuret "Nellie". Några hugade pojkar, det vill säga Peter Lång och Tomas Lundberg, trotsar faran och tar sig ett (naken)bad. "Kallt, men skönt", är deras kommentar, då de stiger upp med allting i behåll (fast det inte syns så bra, som några av flickorna uttryckte det).
Vi tar en båttur på sjön och några av oss följer lojt med "strömmingsbion" (ekolodet) som visas på en stor skärm för att om möjligt ge en skymt av "Nellie".
Väl framme i Spean Bridge tar vi in på ett litet men mysigt motell där den ännu mindre puben håller öppen "as long as you like, sir". Det kallar vi gästfrihet!
Konserten i den lilla hålan blir kanske en av de mest minnesvärda. Den ska äga rum i "Village Hall", vilket vi tror är en jättelik konsertsal, men som visar sig vara en liten, sliten gymnastiksal utan tillgång till ett stämt(!) piano. Men eftersom folk här uppe är så snälla får vi låna en synt med en massa biljud som dessutom inte klarar mer en fem toner åt gången. Tur är väl det, men stackars pianist. Hansa Berg hette den tappre tangenthamraren.
Vårt besök måste ha varit en av årets höjdpunkter eftersom den lilla salen snabbt fylls till bredden, bland annat av ett gäng vilsekomna, tyska scouter. Efteråt kräver byns andlige överhuvud att vi måste komma tillbaka, vilket säger mer än tusen applåder. Och det gör vi gärna, för ack så vackert detta land är med sina höga berg och djupa dalar "det är församlingen som betalar..."
"Speedad" konsert... Touren går vidare mot Wales och badorten Llandudno (uttalas Klandidno). Körmedlemmen Ami Geelnard (f.d. Nilsson) berättar: - Dagen är konsertfri eftersom (vi trodde att) våra försök att få till stånd en konsert i en närliggande församling misslyckats. Dagen ägnas åt shopping och långa promenader i den otroligt pittoreska badorten vid Iriska sjön.
- När vi kommer tillbaka till hotellet på eftermiddagen finns en skylt i receptionen med texten "Intermezzokören! Konsert ikväll!". En person från församlingen i Prestatyn hade ringt och undrat när vi ville att de skulle komma och öppna kyrkan!? Behärskad panik!!!
- Sagt och gjort. Vi slänger i oss middagen och beger oss därefter med tjutande bussdäck i väg mot kyrkan. Vi anländer ungefär 10 minuter innan konserten ska börja. Åhörarna sitter redan på plats och beskådar med förvånade leenden när vi plockar upp instrument och mikrofoner.
Konserten blir ändå en höjdare och tanterna och farbröderna är så glada. Sällan har de sett en kör med sådan glädje, säger prästen i sitt tacktal efteråt. Till Prestatyn återvände vi fyra år senare på vår Irlandsturné, men den gången är vi i tid.
Vårt sista mål under Englandsturnén är London. Vi ger en konsert i Finska sjömanskyrkan, vilken vi hittar efter vissa besvär, roar oss, besöker museer, går på musikal, pubar och shoppar. Tomas "Töppe" Lundberg underhåller med att ställa sig på en stol och argumentera FÖR valfångst i Speakers corner. Det blir "späckat" med folk.
Minnesvärt i övrigt från det brittiska äventyret är att psalmen "Närmare Gud till Dig" eller "Nearer my God to Thee", som vi sjöng både på svenska och engelska, är musik som berör de flesta. Vi såg flere fuktiga ögon och näsdukar när vi framförde just det stycket.
SLUT